Those days...

När man gick på mellanstadiedisco var hela kvällen som ett enda långt körsträcka till den sista kvarten, när tryckarna började spelas. Oftast hade man laddat hela veckan för sista kvarten. Inget var lämnat till slumpen, man visste vem man ville bjuda upp och till vilken låt (November Rain över 8 minuter lång!). Den största bekräftelsen på att killen var intresserad var om han lade handen på ens rumpan när man dansade. Om de verkligen, verkligen gillade en kunde det bli två händer. Då var man hemma, det visste man.

På jobbet vill man inte kännas vid detta fenom men det kan väl inte bara vart i Mjölby det fungerade så?



Vad jag egentligen ville säga var att jag var på balladklubb i lördags. Det var stört skoj. Men jag dansade inte tryckare och ingen tog mig på rumpan. Fan.

Veckans hang up

Åh du din lille...

Idag åkte jag av löpbandet, lite som ett skämt, en buskissketch, en dålig komedi. Jag var trött, blundade och hann tänka "oj vad lätt det är att springa när man blundar". Sekunden därpå stod jag på golvet med löpbandet framför mig. Snopet värre. Gymmarna låtsades som det regna, jag svär att nån till och med visslade. Jag hoppade bara på tjuren igen. Löpbandet behöver tuktas.

Jorå, självdistans har alltid legat mig varmt om hjärtat

Jag: Meeeeeeneeeee
Arbetskamrat: (frågande) Vad är det med dig???
Jag: Amen kan du sluta kolla på mig som jag vore världens sexigaste kvinna.

Sen ojjade jag mig i en timme över hur rolig jag var.

Independent man typ

Anonym: Men åååh jag behöver en tjej.
Jag: Eh nej du behöver vara själv.
Anonym: vadå! jag har ju vart själv nu!
Jag: Ha ha men hur länge då...
Anonym: Amen vadå hur länge ska jag va själv för att bevisa att jag klarar att av själv?
Jag: Ja hur länge har du vart singel?
Anonym: I två veckor
Jag: HA

Tillbaka från Budapest

Nu sova.

BUUUUUUUUUUUUDAPEEEEST

Här kommer jag ligga och skumpa runt om 5 timmar. Sajonara dårå, vi syns snart.