Tada

Lite som återuppstånden från de döda.

Men jag lovar inget ska du veta bloggis och sätter du press på mig är jag out, hajjar du? Du ska aldrig känna dig riktigt riktigt trygg, men just nu i detta nu är jag din igen.

wooowow

Pappa jag vill ha en italienare. Säger bara det.

2mans-fest 23.00 hos Patricia

Jag: Men åååh guh vad det luktar mat....Asså vem lagar kött 23.00 en fredag. Det är ju en sjuk människa.
Jag: Vad är det för kött som luktar Martin?
Martin: Brons...
Jag: eh va....
Martin: oj jag drömde...
Jag: amen för i helvete lägg av. Drick vin eller gå hem, men sov inte.

zzzzz.

Jaha kul.

Titta här då!

Jag säljer ett Marc Jacobs-armband på Tradera nu. En fabulös julklapp till en go vän!!!!!

Häääääär


Buda! Buda! Buda!

Mmmm

Jag vill bara meddela att jag skulle kunna äta
Findus "Falafel Marrakech" varje dag i resten av mitt liv. På jul skulle jag lägga upp det på en röd tallrik och på påsken en gul, allt för rätt feeling. Och så skulle jag spara alla kartonger och bygga en koja som skulle stå på den plats där jag egentligen ska ha min säng som jag inte har. Ja jag skulle kanske kunna bygga en säng av kartongerna också, en kjol samt en flatscreen-tv för det behöver jag med.

Utmaning

Jag blev utmanades av ekonomichefen att lägga mig i den isfyllda ekan inne på Pontus by the sea för 5000:-. Jag bangade. Nu grämer jag mig. Jesus 5000 balobas. Jag måste lära mig att bara knuffa värdigheten åt sidan ibland.

Julfest

Idag ska vi ha Julfest med jobbet. Stämning är uppsluppen och humören på topp. Det visslas, spelas julmusik och Vdn går runt med en julgranskula runt halsen. Alla är uppklädda till tänderna och det är inte utan att jag får lite ont i hjärtat. Julfesten har vi pratat om sen oktober, man skulle kunna säga att det är lite av en big deal för oss. Själv känner jag dock en viss press...

Tre veckor sedan

Vd: Hej, Jag har hört att du ska bli sviiiiiiiinfull på julfesten.
Patricia: hehe (nervöst) eh jaha... vad?
VD: Nä, det var Pouria som sa.
Patricia: Jaha...

En vecka senare

Ekonomichefen: Jag har hört att du ska bli asfull på julfesten.
Patrcia: hahah. Va?
Ekonomichefen: Ja Pouria sa det.

Jaha what to do, man vill ju inte gärna gör nån besviken. Nu kör vi.

Little Dragon

Kom och tänka på den här låten idag. Jävligt go video med.

Tada

Jag: Tycker du jag är fin på det kortet?

Ragnhild: Ja det tycker jag. Det finaste kortet nånsin på dig.

Självgod?

Pouria: ...han och hans fickvän.
Jag: Jaha har han flickvän. Eller ja det fattade man ju egentligen.
Pouria: ?
Jag: Ja det märks att han har flickvän.
Pouria: Hur då?
Jag: Ja men på hans utstrålning.
Pouria: ?
Jag: Ja eller aura eller nått...
Pouria: Du menar att du inte får nån uppmärksamhet?
Jag: (inmålad i ett hörn) Eh.....ja.

Jajje!

Jag gissar att jag kommer lyssna på Frankmusik cover av Such Great Heights 200 gånger denna vecka. Och där Frankmusik fick du precis STIM-pengar till ett tuggumi.

(skippa de första 40 sekunderna, det är bara en massa gnäll)

Låt mig köpa lite mjölk bara, så går jag utan bråk

Att ta sig in innanför dörrarna till Ringen (köpcentrat) är inget som görs på en handvändning. Dörrsensorn har med precision placerats i ett läge så att precis alla människor under 160 cm möts av kalla handen. En hård, stängd dörr utan känslor. Det är därför lite av en lottodragning när jag försöker ta mig in med mina 159,5 cm. Jag närmar mig sensor med samma fasa och respekt varje gång, ber en bön att denna dag ska vara en dag jag får komma in och köpa mjölk. Ibland får jag backa och närma mig på nytt, backa, hoppa upp, vinka med armen. Förnedring på ny nivå. I dag fick två fjunig pubiskillar gå före så jag kunde smita in. Vakterna på Spybar är mer resonliga än sensorn på Ringen.

Jag tänker att snacket gick nått sånt här när de bestämde att inga kortisar skulle få besudla deras köpcentrum:

Chef 1: Inge dvärgar.
Chef 2: Nej för fan, inga dvärgar.
Chef 1: Nivån ska va hög
Chef 2: Nivån ska va hög
Chef 1: Inte en jävel under 1.60 ska komma in
Chef 2: Precis.
(ett gemensamt dovt skratt brister ut mellan de två)
Chef 1: Men du, hur gör vi med de fula?
Chef 2: Ja det blir en svårare nöt att knäcka.
Chef 1: Mmm vi får suga på den.


En handskakning senare och jag var portad från Ringen.

Martin på sjukan!

Spänningen kommer av sig lite när vi kommer till väntsalen och bara möts av sjukdomar. Inte en fräck skada så långt ögat kan nå. Jag sätter mig stelt ner, sväljer hårt, vänder mig mot Martin och viskar

-Martin... vi sitter i dödens väntrum!!!!

Akuten +Fredag är lika med spänning.

Sjukdomar tycker jag inte är roligt nånstans, tvärt om tycker ja det är jävligt obehagligt. Asså nu snackar vi inte lite fjantig svinis utan riktiga sjukdomar.

Skador däremot det är festligt. Köttsår, brännsår, brutna armar, kossade skallar eller kanske ett öga som trillat ut, ja sånt fascinerar mig väldigt mycket (men inte utan att känna skam).
Imorse fastnade Martin i metros tidningsbals-band och föll handlöst. Nu sitter han i soffan och ser ut som en rullstolsbunden. Hans kropp är format som ett c och döden knackar på vår dörr, men öppnar den det gör jag inte.

Jag har tjatat, bönat o bett att vi ska åka till akuten ända sen han kom hit. Jag önskar att det vore av omtanke, men det är lika mycket för min egna spännings skull. Han har satt sig på tvären men nu, nu har han börjat ge med sig.

-Har du ont fortfarande då?
-Ont?! Jag kan knappt stå på händer!
-Oj ja då är det bäst vi åker!

Tjoho akuten nästa!

Den där Martin asså....

Patricia: Heeeeeej. Var är du?

Martin: Jag är på karlaplan, när får jag komme hem till dig?

Patricia: amen neeeeej inte än jag måste städa (läs slänga in allt i garderoben)

Martin: Men jag är sjuuuuk, jag måste få komma hem till dig.

Patricia: Jaha okej jag sätter dig i ett hörn med bindel till jag städat klart. Men du har du med din tallrikar o bestick?

Martin: Ja.

Patricia: Vadå, tog du från jobbet eller?

Martin: ja?

Patricia: eh jaha.....ja det var ju konstigt. Men kom nu då.

Sen kommer han, inte med några snodda skitiga tallrikar men med en present! Amen herrgud det är mer än jag klarar av.

www.ungkarl.nu

Martin kommer hem till mig ikväll för att se idol.

Mailkonversationen:
Jag: Du, jag & idol?
Han: Jag älskar inte idol jättemycket längre, men annat är med dig så jag tvekar inte en sekund utan säger ja, ja, ja.
Jag: Jippi! Jag ska laga soppa åt dig då!
Han: Jaaaaa! Vad glad jag blir. Nån behöver ta hand om mig nämligen. Jag ramlade och slog mig.
Jag: Men lille vän, ramlat? Jag fixar't
Jag: Förresten du skulle inte kunna ta med två djupa tallrikar och två skedar? Om inte får vi äta ur kastrullen med händerna. Kan de i Afrika, kan vi.

Hade velat lägga till: Ta gärna med soppan också och en go efterrätt.

Men det kanske är lite väl mycket begärt när man bjuder hem nån på mat....eller?

?

Jag sjunger "insane in the membrane, insane in the brane" varje gång jag går på toaletten på jobbet.

Vad handlar det om? Varför sjunger jag hip-hop på toan? Och varför just bara på jobbet?

Amen ja man är ju rätt viktig.

Visst att jag alltid känt mig speciell. Men sååå speciell? Martin hittade den och skickade.

http://www.tackfilm.se/?id=1258454581492RA24

Tjoho!

Jag och Krullcarro djar på Lilla Hotellbaren ikväll. KOM!!

Hej Fredag. Jag älskar dig.

Idag på P3 pratade de om att hämnas på sitt ex. Eftersom jag har en riktigt go historia mailade jag dem. Såklart att de gilla't.

Nu kommer hon till Stockholm över helgen, ja upphovsmannen alltså.

Helgen kommer bli fabulös.

(Ni fattar att ni ska klicka på det grå för att läsa va?)