Kul

Jag kör ett enveckasprojekt på min gamla arbetsplats. Jag är i samma korridorer men inte samma rum. Jag har fantiserat om hur de inte känt sig hela sen jag slutade och tror därför se ska bli superglada när jag kommer in suprise, suprise hela tiden till deras rum. Istället möts jag av detta:

Jag-Hej Hej (sjukt glad)

Johnny (veckans medarbetare)-Hej (tvivelaktigt leende)

Jag- amen, vilken entusiasm, det är ju jag, vad är det?

Johnny (veckans medarbetare)-Meh, det blir sånt antiklimax. I söndags hade man hej då och fika och så. Och så ser man dig ändå varje dag.

Jag tror BARA det är efterreaktionen av en chock. Man reagerar hur orationellt som helst efter trauman. Det vet ju alla.