När man gick på
mellanstadiedisco var hela kvällen som ett enda långt körsträcka till den sista kvarten, när tryckarna började spelas. Oftast hade man laddat hela veckan för sista kvarten. Inget var lämnat till slumpen, man visste vem man ville bjuda upp och till vilken låt (
November Rain över 8 minuter lång!). Den största bekräftelsen på att killen var intresserad var om han lade handen på ens rumpan när man dansade. Om de verkligen, verkligen gillade en kunde det bli två händer. Då var man hemma, det visste man.
På jobbet vill man inte kännas vid detta fenom men det kan väl inte bara vart i Mjölby det fungerade så?
Vad jag egentligen ville säga var att jag var på balladklubb i lördags. Det var stört skoj. Men jag dansade inte tryckare och ingen tog mig på rumpan. Fan.
1 kommentar:
De kan inte ha haft en särskilt rolig uppväxt på ditt jobb?
Skicka en kommentar