Är du nöjd med ditt fadderbarn?

Om någon missat det så har Alex och Calle Schulman börjat blogga igen. Jag är aslycklig och inne på deras sidan kanske 15gånger om dagen. Dom är det roligast som nånsin kommit ur en vagina. Inlägget "Mitt fadderbarn är urtrist" sätter standarden på bloggen. Du hittar det skrivit under den 19/2.

Calle ska dock inte känna sig ensam om att bli besviken på sitt fadderbarn. Vän X mamma tyckte också att hennes fadderbarn var urtrist. Varje gång han skrev brev till henne berättade han att hans intresse var att gå ut o shoppa. Hon tyckte att det kändes skitkonstigt. Jag sa till X att shoppa för han kanske vara att köpa coca cola i en plastpåse, eller en ny penna till skolan. Men skadan var redan skedd, X mamman hade gett fadderbarnet kicken.

Nu har hon tydligen ny. Fortättning följer.

La,la,la....la,la,la

Jag kommer vara riktigt försiktig när vi spelar på Almost Famous den 4e.

Va goa ni är

Tror inte de hittade vad de sökte när dessa kom till min blogg.








Men, jag ställer mig ändå frågande till följande. Borde jag skriva om Casalls sexiga jazzbyxor?

Vad hände i 3 veckor?

Den 8e februari efter att ha skrivit orupinlägget och precis ska till att lägga mig, glad i hågen eftersom jag fyller år, trillar jag ner för trapporna. Jag dunkar i respektive trappsteg för att slutligen landa vid trappens slut. Av någon anledning har jag på mig endast mysbralla och inget mer. Alltså inget mer. Jag ligger som ett kolli och tror min sista stund är kommen när jag hör hur pappa springer ned för trapporna. Viktigare än livet självt i denna stund är att hitta nått att skyla min enorma barm med. Jag lyckas krypa in på mitt rum och vira morgonrocken runt mig precis innan pappa kommer ner. Tur, kunde blivit ett trauma 4 life för min arme far.

Nu, två veckor senare kan jag nästan sitta utan att smärta och blåmärket som täckte hela rumpan är nästan borta, men bulan verkar har slagit sig till ro på skinkan.

Ja, det är anledningen till att jag inte skrivit sen dess. Jag kom typ av mig. Tur att jag inte gör en stor affär av det i alla fall.

Folk har ju gjort slut på't för mindre

I replokalen förvandlas jag till en 10årig blyg osäker flicka. I går glömde jag bort mig för en stund. Det var när Henrik sa "Sjunger Patricia i den här låten? Bra, annars kommer hon ju skjuta sig själv snart" Då skrattade jag lite, sen återgick jag till att vara en blyg osäker 10åring.

Orup 4-ever

Med anknytning till min text om Orup och melodifestivalen i corren i dag. Jag hade nästan glömt bort hur bra Orup, men så youtuba jag han igår. Jesus. Jag kommer alltid gilla Orup, o då menar jag inte på ett "hej jag är så indie och spelar orup för att vara postironisk, rolig och cool". Jag är dead serious. Jag kommer alltid vara lite kär i Orup.



Men han borde inte rynkat pannan sådär mycket. Det var ju lite fränt då att se snopen ut när rynkorna försvann så fort han lät ögonbrynen sjunka ner, men nu får han stå sitt kast för sina coola moves och ha rynkad panna 24/7.

Hurra!

Om en timme fyller jag 27. Galet

Så ja

Ush vad jag har försummat bloggen senaste månaden. Men nu är jag en simpel student igen och kommer åter lägga mitt liv i bloggens omsorgsfulla händer igen.

Den här låten har jag sjungit på sen gaygalan. Åh 80-talet, säg nått som inte var bra det årtioendet.