Vad hände i 3 veckor?

Den 8e februari efter att ha skrivit orupinlägget och precis ska till att lägga mig, glad i hågen eftersom jag fyller år, trillar jag ner för trapporna. Jag dunkar i respektive trappsteg för att slutligen landa vid trappens slut. Av någon anledning har jag på mig endast mysbralla och inget mer. Alltså inget mer. Jag ligger som ett kolli och tror min sista stund är kommen när jag hör hur pappa springer ned för trapporna. Viktigare än livet självt i denna stund är att hitta nått att skyla min enorma barm med. Jag lyckas krypa in på mitt rum och vira morgonrocken runt mig precis innan pappa kommer ner. Tur, kunde blivit ett trauma 4 life för min arme far.

Nu, två veckor senare kan jag nästan sitta utan att smärta och blåmärket som täckte hela rumpan är nästan borta, men bulan verkar har slagit sig till ro på skinkan.

Ja, det är anledningen till att jag inte skrivit sen dess. Jag kom typ av mig. Tur att jag inte gör en stor affär av det i alla fall.