Carro ligger bredvid mig och sover. Hon snarkar inte, inte alls. Ibland balanserar hon på gränsen, vacklar till lite, räddar upp det men överskrider aldrig. Ni förstår vilket kap. Jag önskar att jag kunde vara så där tyst o fin. Hantera den fina linjen och aldrig behöva sammankopplas med snarkningar. Snarkningar får mig oavkortat att tänka på stora stubbade män hugger ned träd i skogen, som säger aj när de råkar hugga av sig armen och vars största lycka är när de får byta månad på nakenkalendern som hänger i baracken. Jag vill inte vara den kvinnliga motsvarigheten, den stubbad butchen. För att trösta mig brukar jag tänka att jag snarkar gulligt. Hur man kan ligga o bara titta på mig i en evighet när jag snarkar. Att det enbart är charmigt och egentligen låter mer som en fantastisk låt än en snarkning.
Men jag vet inte asså.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar