I fredagsnatt kärleksförklarade jag mig för Polisen efter 28 års väntan.
Jag: Du (knackar på axeln).
Polisen: Mmmm.
Jag: Jag ääääälskar er.
Polisen: Okej....
Jag: Ja de flesta i min ålder gillar ju inte polisen, men jag gör verkligen det.
Polisen: haha okej, hur gammal är du?
Jag: (busted typ) Ja men okej, jag är 28 men tänker mer på de som är runt 18.
Polisen: haha.
Jag: Men i alla fall när ni är omkring känner jag mig så himla trygg.
Polisen: bra.
Jag: Och när ni tillexempel spärrar av vägar och så, då vill jag bara gå fram till er, lägga armarna i kors eller runt era axlar och säga "jaha och hur går det här då grabbar". Skulle det vara okej?
Han: Alltså antingen har det inte hänt något spännande och då finns det inget att säga, eller så är det jättestressigt och då hinner vi inte.
Jag: Okej jag förstår. Men Jag gillar er i alla fall jättemycket. Ni gör ett bra jobb. Hej hej.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Jag hör en karl-axel dialekt när du frågar hur det går för grabbarna. Samt att du får en sämmre hållning och ett riktigt grabbatag om polisens axel. Har jag fel?
Nej nej. Du har självklart helt rätt!
Du känner mig allt för väl!
Alltså Patricia jag dör. Du är så rolig.
"Ja men okej, jag är 28 men tänker mer på de som är runt 18."
Älskart. Självbild? Ålderskris?
Skicka en kommentar