Jag tror jag är klippskare än min GPS. Ute i ingenstans, utan en aning om vart jag är tror jag att jag vet bättre. Jag tror pronto att det är avfarten senare trots upprepande order från GPSen. Det är inte så att jag lär mig heller. In med huvudet i väggen om o om igen. Problemet ligger i min förmåga att höfta 100 meter. Jag har efter 4 dagar lärt mig att hundra meter är inte jättelångt. Min GPS undrar nog vad hans roll i vår relation är. jag tror han känner sig som en trofé, ett bilsmycke, överkörd. GPSen och jag behöver parterapi.
Imorgon ska jag följa GPSen rakt ner i svartån om han ber mig.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar