två tuggumin till computer city, varsågo

Idag köpte jag en kamera helt själv. Jag hade peppat upp mig innan att INTE bli pålurad försäkringen. Är det nått Lina har lärt mig så är det att inte ta försäkringen. Man är ju liksom en sån tjej som står på sig, som inte kan pratas omkull hur som helst.

Jag: Hej, jag ska ha den där kameran.
Han: Ja, ville du ha drulleförsäkring till?
Jag: Nix
Han: 390 kronor kostar den.
Jag: Nope. (känner mig orubblig)
Han: Okej....om jag går ner i pris då 250?
Jag: Asså nej..Jag har en kompis som jobbat på ONOFF, och jag har lovat henne att aldrig köpa försäkringen, ni vill bara sälja den för att ni får extra pengar då.
Han: ja det är klart företaget får pengar, men skulle det hända nått så får du ju en ny kamera .
Jag: okej okej, men jag har nog nån försäkring hemma.
Han: men självrisken kostar mer än hela kameran.
Jag: aha... ja alltså jag brukar ju iof tappa saker....
(här börjar det gå åt helvete, och han ser sin chans att som haj hugga det lilla ynglet)
Han: om du gör det får du en ny mobil till samma värde.
Jag: o.. åååh jag vet inte... men alltså jag får sån beslutsångest..jag hade inte planerat att ta nått mer beslut än att jag skulle köpa kamera....men om vi säger 200?
Han: nej det går tyvärr inte.
Jag: nähä.....Okej, men jag tar den väl då. Grattis nu gav jag dig precis...
Han: ...Bonus.
JA: juuust det!
Han. 2 kronor.
Jag: o jisses, vad ska du gör för dem?
Han: köpa två tuggumin.
Jag: Guh vad härligt. Varsegod då får jag väl säga.

Fan då, förlåt Lina, jag försökte verkligen verkligen.