Igår sprang jag 2,5 kilometer för första gången i hela mitt liv. Jo visst serru, det är sant. Första gången i hela mitt liv. jag gjorde det inte ens på gympan i skolan. Fuck off sa jag o gick runt spåret. Det sa jag i och för sig inte, men jag tänkte. Igår sprang jag New York marathon. Fantiserade om hur jag sprang förbi alla skyskrapor, solen som stekte mot ryggen, hur jag spurta förbi en svettig amerikan. Jag var verkligen där, till och med ansiktet började hänga så där som det gör på dem som sprungit länge. Ni vet, som att inte en muskel finns kvar i hela fejjan.
I mål blev det en jävla uppståndelse. High fiva mig runt bland deltagarna, dunkade i ryggar. Sånt som hör till liksom. Det blir en väldigt speciell sammanhållning mellan oss som gjort en sån här stor grej. Lite som att vara de överlevande från Estonia, lite som som att ha varit på Robinson ön.
Patricia, Mjölbys egen Forest Gump.
Typ så kändes det.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar