Det här med att fortfarande vara barnet.

Jag hänvisas inte längre till barnbordet på familjemiddagar, jag hör aldrig "nu är det bäst att vi öppnar paketen, innan barnen börjar bli oroliga" och jag kan använda de vassa knivarna utan att få ett "var försiktig nu, de är så vassa". Men ibland... ibland smyger sig barnstämpeln fram när man minst anar det.

i kväll ska pappa ha pokerkväll med gubbarna. Två av dem ska ta med sina söner, och med söner snackar vi inte fjuniga 16åringar, nej. Vi snackar karlar. Minst 34. Ändå resonerar pappa så här.

Pappa. Ja, det är han o han o han o han som kommer, och så kommer hans och hans söner med. Sönerna kommer kanske bara till ostbrickan, vi får se om de stannar och spelar poker.
Jag: Okej. Vad trevligt.
Pappa. Du får la ta ner dem (sönerna) på ditt rum sen.
Jag. ha ha ha. Jag kommer nog hålla mig på mitt rum....ensam...
Pappa. Varför då?
Jag. Men pappa, ska jag ta ner två fullvuxna män till mitt flickrum???? Vad ska vi göra där?

Alltså han är ju go. Jag kan väl inte ta ner två män till mitt gamla flickrum. Va ska vi göra där? Sitta på sängen, lyssna på absolut dance o dricka saft? Jag tycker inte det känns cool att dra ner dem till mitt rum med mintgröna väggar som är svampade och har bård, har stjärnor i taket, new age böcker i hyllan, ängel hängandes från taket, stor solfjäder på väggen. Tveksamt.

Kan hända att far kommer köra en "Patricia, ska du inte visa killarna ditt rum?" när jag minst kommer ana det. Man kan hoppas på inte. Jag får faktist skylla mig själv lite som för tillfället är hemma.

Nu ska jag leta efter mina gamla "mina vänner" böcker. De kan ju lika gärna passa på att fylla i dem när de ändå är här.