Största milstolpen under min Kalmartid var när Caroline hade blivit årets student och vi skulle fira med pampa och ståt. Allt var frid och fröjd. Vi hängde vid slottet i vanlig ordning och började prata med några gossar som stationerat sig vid samma plats. Vi besluta oss för att följa med dessa till en fest, jag på en cykel, carro på en annan. Inga konstigheter. Helt plötsligt är de borta, och fem minuter senare får jag samtalet "eh caroline har tagit taxi till akuten, hon vurpade med cykeln". Så jag fick ta min bag in box och bege sig till akuten. Redan i korridoren hör jag hur nån fnissar. Jag följer fnisset, och där ligger hon på en brits, trasig men ack så glad. Jag tog hundra "stolt mamma kort" och gjorde dokumentärfilmer om händelsen så att den aldrig skulle förglömmas.
Egentligen är inte storyn slut där,till ära för kvällen tog jag mig i kragen och sa ifrån till en vuxen som till på köpet var auktoritär för första gången i mitt liv. Hon var undersköterska och en mara, men det är en annan historia.
1 kommentar:
javisst fortfarande lika roligt! "amen guh va hon ser ut" hahaha
Skicka en kommentar