I dag skickade Sassa en dikt hon skrivit om mig. HAJA, en dikt om MIG! Jag blev så himla rörd. Det är först nu i dagarna som det kommit fram att hon skriver. Snopet. Dessutom är det inte bara det att hon skriver, hon gör det bra dessutom. Därför tänker jag bjucka på dikten hon skrev när hon blev ditchad för ett par veckor sedan, dikten om mig är min och bara min.
Diss som i S.
Min anda du sveper i mån om ve. I ditt yttersta skocka skratta och le. Ve och fasa. Rött och rosa. Vitt och svart. Min eld du får att gnista och spraka. Därför att.
Skört såsom ett sandslott. I fantasin det finns hopp. Svävande vingar i vått och torrt. Ett brott.
En vision av någonting stort, briljant och kliché. Be, skicka fe, må det ske.
Att se.
Kyliga våg sköljer över surrealistisk horisont. Du vy, ljuva glans. Gör mig så förbannad ont.
Glans verkligen? Instabil intolerans, att bygga ett sandslott som egentligen aldrig fanns.
Fixering, stimulering, idealisering, integrering och inte minst romantisering. Här kommer jag. I full mundering.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
du är så rar mot mig! och ja m, den handlar om dig. jag ska aldrig mer sitta på huk.
Skicka en kommentar